En djup tanke, om allt, fast mest om jämställdhet och religion
I julnumret av Bamse 1984 ska ungarna på dagis gå luciatåg. Frågan är vem får vara lucia? Får alla vara lucia?
Observera att det är en man och en kvinna i personalen.
Brum ifrågasätter normer…
…och visar var skåpet ska stå!
Den gode Rune Andréasson var nog allt lite revolutionär. Undrar hur Bamse hade sett ut idag om han fortsatt. Kanske hade Greta Grävling börjat på dagiset och haft sina föräldrar, herr och herr Grävling på besök.
Runt omkring mig finns massa lidande. Vissa saker är ofarliga och övergående, som mitt eget diskbråck. Det är ett helvete, men ett i jämförelse litet helvete och det går över.
Men jag ser mer permanent lidande också. Personer som förlorar sin syn sakta men säkert, personer som förlorat sina nära och sedan förlorar sin livskamrat sakta men säkert ut i demensens dimma.
Å ena sidan kan jag observera. En person som drabbats av inklämning av synnerven som i sin tur skapar bortfallssymptom i näthinnan, det låter tekniskt och ofarligt. För mig är det biologi.
Å andra sidan kan man se en människa som mer och mer förlorar sin självständighet och självsäkerhet. En person som som förlorar allt det vackra som synen ger oss. Färger, former, leenden. Någon som förlorar en del av sig själv. Jag förstår inte hur man kan överleva så tunga besked. Hur tar man ett besked att en förmåga man en gång haft, något som definierat en själv oåterkalleligt är borta? Hur tar man ett besked om att en älskad sakta kommer att försvinna ifrån en, eller att man själv kommer gå in i dimman och lämna de som man älskar? När jag tänker på det blir jag helt förkrossad. Blotta tanken på det kan få mig att bli paralyserad av skräck.
Men ändå, varje dag får tusentals människor besked som kommer att förändra deras liv oåterkalleligt. Varje dag måste andra ge dessa besked på ett professionellt sätt och därefter släppa det och gå hem och leva sina egna liv.
Jag får inte ihop det. Lidande skrämmer skiten ur mig. Jag förstår inte hur jag ska kunna vara den som ger dessa besked till person efter person utan att det till slut påverkar mitt eget liv.
Och det är sådana besked man kommer behöva ge som läkare. Det är sådant lidande man måste lära sig att observera och respektera men inte ta över.
Kan jag lära mig det?
–Tyvärr, du duger inte sa Gud och log milt.
–Men, varför inte? Jag älskar min nästa och lyder alla dina bud! utbrast människan.
–Jag vet, sa gud, du är en fantastisk bra kristen och en oerhört god människa. Men det är vid den sista och viktigaste punkten som du står dig slätt: du är inte heterosexuell man.
–Men det spelar väl ingen roll? Det är väl gärningen som är det viktiga?
–Mitt barn, du duger inte, men jag älskar dig och gläds åt att du underkastar dig min vilja.
Med lyft huvud gick människan vidare. Visst kände hon en sorg för att hon inte dög fullt ut, men det var ju Guds outgrundliga vishet som hade gjort det så och det var bara att lita på att det var bäst för alla. Människan letade förklaringar till att hon inte dög i bibeln och i vetenskapen och fann en stolthet i att underkasta sig viljan hos sin herre och Gud, vars ord hon litade blint på. För visst är det så, att vissa saker är inte för oss människor att första, utan bara för oss att acceptera. Saker som som kan verka, fel, egentligen är Guds oändliga omsorg och att vi bara har att lita på det.
* * *
När jag skriver det här kryper det riktigt i mig. Efter att ha lyssnat till debatten om huruvida samkönade par ska få viga sig eller inte eller hur man ser på kvinnor och homosexuella som präster och pastorer så blir jag så ledsen. Även om jag har gått en lång väg från kyrkan och den kristna tron så finns ändå en djupt rotad känsla av att i kristenheten och i tron på en förlåtande och älskande gud finns ingen plats för diskussioner om vilka som duger till vad i världen. Där finns ingen rätt att diskriminera folk på grund av någon orsak, speciellt inte så oviktiga som kön och sexuell läggning. Är det någon som för mig är mörkerkrafter i samhället så är det detta. Det småaktiga diskriminerandet som utgår från handplockade argument och från tradition. Det många inte verkar ha fattat är att det är människor av kött och blod och framför allt av känslor som man väljer att krossa med argument om att något är fel utifrån ounderbyggda påståenden.
Jag önskar jag inte brydde mig. Men det gör jag. Jag önskar att kunde måla upp en svartvit värld där jag kunde avförda andra sidan, men det leder ingen vart. Jag önskar att jag kunde avfärda alla som sitter och försöker hitta argument för att känna sig rättrådiga när de säger åt en annan människa att den inte duger men det kan jag inte.
Jag kan helt enkelt inte sitta still och se på när man försöker göra den Gud (som jag inte vet om jag tror på) till en sexist och maktfullkomlig sociopat och representant för de mörkerkrafter man säger sig arbeta mot genom att säga åt andra: “du duger inte”.
* * *
Det här var nog mitt mest religiöst färgade inlägg hittills. Men om man säger, “du duger inte” i kärlekens namn, då skär det så vansinnigt i mig att jag inte kan låta bli.
Igar forsokte jag undervisa lite i Lindy Hop och insag att eftersom jag i stort sett bara dansat som forare sa kan jag inte hur en del turer gar for foljare. Jag har med andra ord fatt vatten pa min kvarn.
I stort sett ända sedan jag började dansa Lindy hop har jag funderat på det faktum att föraren, den som försöker bestämma vilka turer som ska göras, i regel är man, och följaren, den som försöker förstå vad föraren vill, i regel är kvinna.
Jag tänker inte ifrågasätta varför det är så utan varför det fortsätter att vara så. Jag tror inte det är någon som ifrågasätter att kvinnor precis som män, borde kunna vara lika bra förare eller följare.
Om man tänker helt förutsättningslöst så bygger pardans på att man har två individer som ska samarbeta och göra kompletterande rörelser. Om man vill så skulle man kunna kalla det två parallella symbiotiska danser. Frågan är, skulle man vinna eller förlora på att alla kunde båda parallelldanserna? Skulle det bli förvirrat och man inte skulle kunna någon dans, eller skulle det bli enklare för att man får förståelse för vad den andre pysslar med?
Och, hallå! Jag vill ju lära mig så mycket som möjligt, bara för att det är kul!
Min hypotes är att man skulle vinna på att låta alla lära sig båda rollerna. Kanske att det skulle gå lite långsammare i början, men jag tror man skulle ta det på slutspurten eftersom man vet om hela dansen, inte bara halva. Man skulle till exempel slippa problemet som många killar har med att man måste lära sig att hålla reda på hur turerna går OCH föra samtidigt. Som tjej är det lättare att komma igång i början genom att man följer en mer erfaren förare. I alla fall jag upplevde det rätt frustrerande.
Jag skulle vilja utföra ett experiment. Vi tar två grupper som ska lära sig dansa. I den ena gruppen får man dansa antingen förare eller följare, i den andra lär man sig båda sakerna. Under kursens gång bedömer man hur snabbt man går framåt och hur kul man har det.
Men, hur gör vi med tjej-stylingen då? Skulle det inte se fånigt ut om en kille rörde sig som en tjej? Ja, det är väl en högst subjektiv åsikt, men i alla fall upplever jag Lindy Hopens grundrörelser både på följar- och förarsidan som rätt könsneutral. Om man sedan vill göra sina rörelser manliga respektive kvinnliga så kan man nog lägga på det i efterhand, både som följare och som förare. Med andra danser (läs salsa) blir det kanske lite svårare, men det går att lösa, om man vill.
Serien som följer började med att jag satt och kladdade lite och tänkte lite på Pirate Bay-rättegången och det faktum att Håkan Roswall och Judas Iskariot hade en hel del gemensamt. Den åtalade Gottfrid Swartholm-Warg har också lite gemensamt med Judas i och med att båda har skägg, men Gottfrids är rätt glest.
I vilket fall, är det så att du inte förstår serien så kanske det inte är så konstigt, den producerades under några timmar i mitt huvud och jag känner inte riktigt att jag kan kräva av alla att ni ska kunna följa med i alla mina tankebanor.
Nåväl, jag kanske skriver en förklaring imorgon, men för de som kanske kan förstå den så vorde det ju dumt om ni inte fick chansen att försöka själva först.
Klicka på bilden för att förstora.
Ibland känns det som om jag inte gör annat än försöker sålla bort information som jag inte behöver.
Klockan är en hon. Lika så människan. Jag är en man (senast jag kollade). Frankrike är en hon och Danmark en han (på franska).
Kvinnor är från Venus och män från mars.
Men, som den naturvetare jag är så tänkte jag en dag att det här är ju bara konstruktioner! Jag vill förenkla! Matematiska institutionen hamrade i mig behovet av att förenkla uttryck, ett långt uttryck kunde, om man hade tur, sluta med talet 17. Eller 43. Eller om man hade mer tur, någon snygg konstant som π eller e. Så då borde ju massa sociala konstruktioner också kunna förenklas.
Förenklingar var det ja. Och queerteorier. Queermatematik? Ja det kanske vore något. “Jag bryr mig inte om huruvida det är plus eller minus, jag ser till personlighet, inte operand”. Nej, inte queermatematik. Det är nog att förenkla för mycket.
Men i samhället. Kön betyder oerhört mycket för hur vi identifierar människor. Vi har lagar som definierar vad man får göra, med avseende på kön.
Och visst har jag, som alla andra hela tiden hört argumenten att kön inte har betydelse, och visst har mina jämstäldhetstankar gått folk på nerverna, men på något sätt har jag först insett nu att, vad sjutton bryr vi oss så mycket om kön för? Allvarligt talat!
Visst, min förmåga att bli sexuellt intresserad av män är inte så stor jämfört med för kvinnor, men, vad har det med samhället att göra? Det är ju bara mina preferenser det handlar om. Det behöver ju inte genomsyra hela kulturen.
Kan vi inte bara förenkla ned det till att människor blir kära i andra människor? Varför är det så himla revolutionärt? Det är ju det som hänt de senaste 200.000 åren.
Enda skillnaden är att jag precis börjat lära mig att förenkla bort onödiga uppgifter, som i högskoleprovets NOG-del. I det här fallet kön. Jag har ju redan uppgiften att de handlar om människor.
I en av våra stora morgondrakar så har de haft en artikelserie inför valet i Förenta staterna och de personer som intervjuats har fått svara på vem de ska rösta på, McCain eller Obama. Många, framför allt i klassiska mellanvästern- och sydstater har svarat att de stöder McCain. Orsaken är ofta ideal och värderingar, inte krassa plånboksfrågor. Det handlar om rätten att bära vapen eller att man kämpat för sitt land. Det handlar om rädslan för aborter och äktenskap mellan personer av samma kön. Det är inte plånboken som styr. Många av dem, till exempel mannen som levde på ett härbärge skulle aldrig kunna tänka sig att rösta på demokraterna på grund av deras socialt liberala idéer.
Jag blir frustrerad av detta. Fattar de inte att de får det mycket bättre om de röstar på demokraterna?
Men sedan slog det mig, att om det är en fattig person, eller i alla fall inte höginkomsttagare, så tycker jag att de ska rösta med plånboken och inte efter sina ideal. Men hade det gällt en välbeställd person, hade det varit mer egoistiskt att rösta efter plånboken och inte efter ideal.
Dessutom, varför vill jag att Obama ska vinna? Republikanerna är mer frihandelsvänliga, så på kort sikt vore det bättre för Sverige, och därigenom för mig, med McCain som president (på lång sikt, med ett klimat som håller på att gå åt pipsvängen så är nog dock demokraterna bättre). Men här låter jag mina ideal styra, inte plånboken.
Det innebär att jag har dubbla standarder. Beroende på hur det tjänar mina syften vill jag att folk ska rösta enligt sina ideal eller sin ekonomi.
Jag kommer sannolikt bli höginkomsttagare en dag. Då skulle jag säkert tjäna på att rösta på ett högerparti i Sverige, men det gör jag inte av ideologiska skäl. Kristdemokraterna kommer jag aldrig rösta på då deras etik inte har särskillt mycket med min att göra.
Så all heder åt de republikaner som röstar mot plånboken och mot sin ekonomiska vinning för att de har ideal de tror på. All heder till kristdemokrater som kämpar för sina åsikter.
För det gör jag också. Röstar mot plånboken och för ideal och ideologi.
Men jag kommer att göra mitt bästa för att få er att ändra åsikt.
