Djupa tanken

Facebook har fått för sig att jag är intresserad av att gå på Ulf Ekmans seminarium på Livets ord i Uppsala i början av maj. Jag får i alla fall massa annonser om det. Jag är inte lika övertygad om att jag vill, faktiskt väldigt övertygad om att jag inte vill, men det var inte det som det här skulle handla om.

Om man går in på Livets ords hemsida och sedan klickar sig vidare till församlingen och till pastorerna så ser jag en sak som kanske verkar oskyldig, men som ger mig kalla kårar. Alla pastorer presenteras som ett par, en man och en kvinna. Det är uppenbart att mannen är pastorn och frun är… ja vad är hon? Varför är hon med?

Jag skulle kunna dra igång med mina förutfattade meningar om hierarkiska dogmatiska organisationer och hur de många gånger ser på män och kvinnor och därigenom deras människosyn. Men jag väljer att inte göra det, för egentligen vet jag inte hur de resonerar, alla har ändå rätt att försvara sig.

Men sättet det presenteras på ger i alla fall mig uppmaningen att hålla mig borta, långt långt borta.

–Tyvärr, du duger inte sa Gud och log milt.
–Men, varför inte? Jag älskar min nästa och lyder alla dina bud! utbrast människan.
–Jag vet, sa gud, du är en fantastisk bra kristen och en oerhört god människa. Men det är vid den sista och viktigaste punkten som du står dig slätt: du är inte heterosexuell man.
–Men det spelar väl ingen roll? Det är väl gärningen som är det viktiga?
–Mitt barn, du duger inte, men jag älskar dig och gläds åt att du underkastar dig min vilja.

Med lyft huvud gick människan vidare. Visst kände hon en sorg för att hon inte dög fullt ut, men det var ju Guds outgrundliga vishet som hade gjort det så och det var bara att lita på att det var bäst för alla. Människan letade förklaringar till att hon inte dög i bibeln och i vetenskapen och fann en stolthet i att underkasta sig viljan hos sin herre och Gud, vars ord hon litade blint på. För visst är det så, att vissa saker är inte för oss människor att första, utan bara för oss att acceptera. Saker som som kan verka, fel, egentligen är Guds oändliga omsorg och att vi bara har att lita på det.

* * *

När jag skriver det här kryper det riktigt i mig. Efter att ha lyssnat till debatten om huruvida samkönade par ska få viga sig eller inte eller hur man ser på kvinnor och homosexuella som präster och pastorer så blir jag så ledsen. Även om jag har gått en lång väg från kyrkan och den kristna tron så finns ändå en djupt rotad känsla av att i kristenheten och i tron på en förlåtande och älskande gud finns ingen plats för diskussioner om vilka som duger till vad i världen. Där finns ingen rätt att diskriminera folk på grund av någon orsak, speciellt inte så oviktiga som kön och sexuell läggning. Är det någon som för mig är mörkerkrafter i samhället så är det detta. Det småaktiga diskriminerandet som utgår från handplockade argument och från tradition. Det många inte verkar ha fattat är att det är människor av kött och blod och framför allt av känslor som man väljer att krossa med argument om att något är fel utifrån ounderbyggda påståenden.

Jag önskar jag inte brydde mig. Men det gör jag. Jag önskar att kunde måla upp en svartvit värld där jag kunde avförda andra sidan, men det leder ingen vart. Jag önskar att jag kunde avfärda alla som sitter och försöker hitta argument för att känna sig rättrådiga när de säger åt en annan människa att den inte duger men det kan jag inte.

Jag kan helt enkelt inte sitta still och se på när man försöker göra den Gud (som jag inte vet om jag tror på) till en sexist och maktfullkomlig sociopat och representant för de mörkerkrafter man säger sig arbeta mot genom att säga åt andra: “du duger inte”.

* * *

Det här var nog mitt mest religiöst färgade inlägg hittills. Men om man säger, “du duger inte” i kärlekens namn, då skär det så vansinnigt i mig att jag inte kan låta bli.