Om man tittar på bilden nedan ser man fyra individer av arten Canis Lupus Familiaris, alltså, vanlig hund.
På Midsommarafton satt jag på järnvägsstationen i Alvesta och väntade på skjuts och i väntsalen satt en man med en Grand Danois. Det är en förfärligt stor hund. Stående på bakbenen nådde den lätt upp till ansiktet på en fullvuxen man och enligt Wikipedia så kan den väga upp mot 90 kilo. Jag väger strax under 90 och jag är inte tillnärmelsevis lika bra på att bitas som en Stor Dansk.
Som motsats så kan man se Chihuahuan som man, utan att överdriva, kan säga är en liten hund. Dess vikt uppgår som mest till ungefär tre kilo vilket är en trettiondel av vad en Grand Danois kan väga. Det innebär att för varje Grand Danois kan du ha 30 Chihuahuor! Jag måste säga att jag hellre har en Grand Danois än 30 Chihuahuor, men det är inte dit jag vill komma.
Utan jag är ute efter ett lite mer evolutionärt och filosofiskt perspektiv. Jag har för mig att definitionen av att art är att två individer av sagda art skall kunna få livskraftig avkomma som sedan själva kan få avkomma. Och visst både en Grand Danois och en Chihuahua är av arten hund och rent genetiskt så tror jag inte att det är något problem för dem men rent praktiskt, hur ska de göra? Man säger ibland att storleken inte har betydelse, men det kanske bara gäller människor? Och jag kan inte tänka mig hur en Chihuahua och en Grand Danois ska kunna para sig utan hjälp.
Frågan är om de då är av samma art, de kan ju inte få avkomma med varandra? Jo, det är de, men de behöver definitivt hjälp men med framgångarna för IVF så är det nog en smal sak.
Så ponera att vi blandar en Chihuahua och en Grand Danois, hur stor skulle den bli och hur skulle den se ut? Tänk om man skulle avla fram en 90 kilos ettrig Chihuahua, hemska tanke.
Det var nog länge sedan Chihuahuan och Grand Danoisen hade en gemensam förfader och de kommer nog aldrig gå ihop igen men å andra sidan så kommer de nog inte heller att glida ifrån varandra och bli olika arter på länge än eftersom aveln är hård och konservativ. Så vore det inte dags att få in lite humor i aveln istället för att bara satsa på hundar som ser ut som mallen men som har ärftliga sjukdomar så man nästan kan sätta klockan efter när de kommer få hjärtfel eller som är så psykiskt labila att de biter allt som kommer i deras väg. Tänk dig att man satsade på hundar med skojigt utseende och vettigt psyke. Grand Danoisen är lugn, vad för roliga egenskaper kan man få in hos den? Krympa ned den till en Chihuahuas storlek och du skulle få en liten lugn och tålmodig hund (fast det är det inte så mycket humor i). En Jättechihuahua vore nog roligare i så fall.
Vi ska vara glada att ingen avlat för mycket på oss människor även om en och annan skallmätare på 30-talet i Uppsala nog tyckte att det var en bra idé. Men vi kanske har klarat oss hittills på grund av vår långa generationstid, det tar ju trots allt tid att avla människor. Men om någon lyckats, då kanske vi haft stora lugna fyrametersmänniskor som gått som vakter och poliser, satta muskulösa enmetersmänniskor i gruvor folk med kort rygg på kontor och så vidare. Men hur kul skulle det vara att bli avlad till att sitta i kontor, och hur lätt skulle det bli att byta karriär? Och hur sjutton skulle de stackars fyrametersmänniskornas pannor se ut? Jag är 1,94 meter enligt mitt pass och jag dunkar huvudet allt för ofta i hårda saker som sitter för lågt.
Nej, vi ska nog vara glada att benämningen ras inte är applicerbar på människa, då den genetiska skillnaden mellan olika folkgrupper är minimal. Vi är en art och en ras. Det räcker nog så.
* * *
Men jag vill fortfarande se en hunduppfödning med humor, frågan är om inte hundavel är dagens skallmäteri.