Runt omkring mig finns massa lidande. Vissa saker är ofarliga och övergående, som mitt eget diskbråck. Det är ett helvete, men ett i jämförelse litet helvete och det går över.
Men jag ser mer permanent lidande också. Personer som förlorar sin syn sakta men säkert, personer som förlorat sina nära och sedan förlorar sin livskamrat sakta men säkert ut i demensens dimma.
Å ena sidan kan jag observera. En person som drabbats av inklämning av synnerven som i sin tur skapar bortfallssymptom i näthinnan, det låter tekniskt och ofarligt. För mig är det biologi.
Å andra sidan kan man se en människa som mer och mer förlorar sin självständighet och självsäkerhet. En person som som förlorar allt det vackra som synen ger oss. Färger, former, leenden. Någon som förlorar en del av sig själv. Jag förstår inte hur man kan överleva så tunga besked. Hur tar man ett besked att en förmåga man en gång haft, något som definierat en själv oåterkalleligt är borta? Hur tar man ett besked om att en älskad sakta kommer att försvinna ifrån en, eller att man själv kommer gå in i dimman och lämna de som man älskar? När jag tänker på det blir jag helt förkrossad. Blotta tanken på det kan få mig att bli paralyserad av skräck.
Men ändå, varje dag får tusentals människor besked som kommer att förändra deras liv oåterkalleligt. Varje dag måste andra ge dessa besked på ett professionellt sätt och därefter släppa det och gå hem och leva sina egna liv.
Jag får inte ihop det. Lidande skrämmer skiten ur mig. Jag förstår inte hur jag ska kunna vara den som ger dessa besked till person efter person utan att det till slut påverkar mitt eget liv.
Och det är sådana besked man kommer behöva ge som läkare. Det är sådant lidande man måste lära sig att observera och respektera men inte ta över.
Kan jag lära mig det?
0 Responses to “Lidande”