Om man går in på Livets ords hemsida och sedan klickar sig vidare till församlingen och till pastorerna så ser jag en sak som kanske verkar oskyldig, men som ger mig kalla kårar. Alla pastorer presenteras som ett par, en man och en kvinna. Det är uppenbart att mannen är pastorn och frun är… ja vad är hon? Varför är hon med?

Jag skulle kunna dra igång med mina förutfattade meningar om hierarkiska dogmatiska organisationer och hur de många gånger ser på män och kvinnor och därigenom deras människosyn. Men jag väljer att inte göra det, för egentligen vet jag inte hur de resonerar, alla har ändå rätt att försvara sig.

Men sättet det presenteras på ger i alla fall mig uppmaningen att hålla mig borta, långt långt borta.

Med lyft huvud gick människan vidare. Visst kände hon en sorg för att hon inte dög fullt ut, men det var ju Guds outgrundliga vishet som hade gjort det så och det var bara att lita på att det var bäst för alla. Människan letade förklaringar till att hon inte dög i bibeln och i vetenskapen och fann en stolthet i att underkasta sig viljan hos sin herre och Gud, vars ord hon litade blint på. För visst är det så, att vissa saker är inte för oss människor att första, utan bara för oss att acceptera. Saker som som kan verka, fel, egentligen är Guds oändliga omsorg och att vi bara har att lita på det.

* * *

När jag skriver det här kryper det riktigt i mig. Efter att ha lyssnat till debatten om huruvida samkönade par ska få viga sig eller inte eller hur man ser på kvinnor och homosexuella som präster och pastorer så blir jag så ledsen. Även om jag har gått en lång väg från kyrkan och den kristna tron så finns ändå en djupt rotad känsla av att i kristenheten och i tron på en förlåtande och älskande gud finns ingen plats för diskussioner om vilka som duger till vad i världen. Där finns ingen rätt att diskriminera folk på grund av någon orsak, speciellt inte så oviktiga som kön och sexuell läggning. Är det någon som för mig är mörkerkrafter i samhället så är det detta. Det småaktiga diskriminerandet som utgår från handplockade argument och från tradition. Det många inte verkar ha fattat är att det är människor av kött och blod och framför allt av känslor som man väljer att krossa med argument om att något är fel utifrån ounderbyggda påståenden.

Jag önskar jag inte brydde mig. Men det gör jag. Jag önskar att kunde måla upp en svartvit värld där jag kunde avförda andra sidan, men det leder ingen vart. Jag önskar att jag kunde avfärda alla som sitter och försöker hitta argument för att känna sig rättrådiga när de säger åt en annan människa att den inte duger men det kan jag inte.

Jag kan helt enkelt inte sitta still och se på när man försöker göra den Gud (som jag inte vet om jag tror på) till en sexist och maktfullkomlig sociopat och representant för de mörkerkrafter man säger sig arbeta mot genom att säga åt andra: “du duger inte”.

* * *

Det här var nog mitt mest religiöst färgade inlägg hittills. Men om man säger, “du duger inte” i kärlekens namn, då skär det så vansinnigt i mig att jag inte kan låta bli.

I ett nummer av tidningen Dagen hittade jag ett referat av Alf B. Svenssons seminarie från Nyhemsveckan. Temat var äktenskapet och hur man får detta att fungera. Mitt i referatet hittade jag den markerade texten nedan:

När jag läst det så var första tanken att bränna upp tidningen. Efter att besinningen lagt sig som en våt filt på mina heta känslor, så var min reaktion istället att slita mitt hår och dunka huvudet i väggen. Efter ytterligare millisekunders funderande så kände jag att ett guturalt läte också var på sin plats.

Eftersom tanken, hos den nyktre, färdas snabbare än handlingen kom jag på att inget av dessa båda alternativ tjänade något som helst syfte. Att bränna Dagen för något som två personer sagt känns fel (hade det varit på ledarplats så hade det varit en annan sak). Självdestruktivitet är dessutom än mindre produktivt, det är så, ja, självdestruktivt.

Så, hur ska jag egentligen agera? Mina åsikter går klart stick i stäv mot kvinnornas*. Min tro är att alla människor, och i gruppen människor ingår både män och kvinnor, har samma rättigheter och skyldigheter. Mia och Lisa delar inte min åsikt.

Hur skulle jag reagera i mötet med dessa två? Om jag pratade med dem och de sade som det står citerat i artikeln så skulle jag nog bli mycket upprörd och fråga om de verkligen på fullaste allvar står för dessa dumheter.

Svaret hade dock antagligen blivit “ja”.

För det är inte dumheter.

Mannen har ett större ansvar och den yttersta bestämmanderätten i ett äktenskap.

För så har Gud sagt.

I deras värld.

Deras värld och min är verklig för var och en av oss. Det som är godhet och respekt i den ena världen kan vara ondska i en annan.

Att komma och säga att någon är dum i huvudet och förlöjliga dennes sanningar gör bara att denne går i försvarsställning och blir mindre mottaglig för argument (någon Jan Björklund och Christer Sturmark).

Det måste alltså till en strategi för att nå en människa som har andra åsikter (betänk också, det kan vara den andre som har rätt).

Så här kanske man kan göra:

1) Lägg inte fram dina egna åsikter som en given sanning det första du gör. Lyssna istället för att bedöma avståndet mellan er.

2) Fråga, men utan att döma.

3) Försök att förstå den andres logik.

4) ifrågasätt från en position nära den andre. Om man träffar en man från ett väldigt patriarkalt samhälle, är kanske inte det bästa man kan göra att skuldbelägga denne och säga att denne behandlar kvinnor dåligt (även om denne gör detta enligt svensk standard). Att ta ett litet steg för den andre är kanske inte svårt, däremot att få den att ta hela steget. Sedan när personen närmar sig dig så rör man sig lite till bortåt. Ett steg i taget.

Men ack så frustrerande det kan vara att agera så här. Då förstår jag ibland varför man bränner flaggor. Eller för den delen tidningar

–
*) med förbehåll för att journalisten kunnat felcitera