Ibland känns det som om jag inte gör annat än försöker sålla bort information som jag inte behöver.
Klockan är en hon. Lika så människan. Jag är en man (senast jag kollade). Frankrike är en hon och Danmark en han (på franska).
Kvinnor är från Venus och män från mars.
Men, som den naturvetare jag är så tänkte jag en dag att det här är ju bara konstruktioner! Jag vill förenkla! Matematiska institutionen hamrade i mig behovet av att förenkla uttryck, ett långt uttryck kunde, om man hade tur, sluta med talet 17. Eller 43. Eller om man hade mer tur, någon snygg konstant som π eller e. Så då borde ju massa sociala konstruktioner också kunna förenklas.
Förenklingar var det ja. Och queerteorier. Queermatematik? Ja det kanske vore något. “Jag bryr mig inte om huruvida det är plus eller minus, jag ser till personlighet, inte operand”. Nej, inte queermatematik. Det är nog att förenkla för mycket.
Men i samhället. Kön betyder oerhört mycket för hur vi identifierar människor. Vi har lagar som definierar vad man får göra, med avseende på kön.
Och visst har jag, som alla andra hela tiden hört argumenten att kön inte har betydelse, och visst har mina jämstäldhetstankar gått folk på nerverna, men på något sätt har jag först insett nu att, vad sjutton bryr vi oss så mycket om kön för? Allvarligt talat!
Visst, min förmåga att bli sexuellt intresserad av män är inte så stor jämfört med för kvinnor, men, vad har det med samhället att göra? Det är ju bara mina preferenser det handlar om. Det behöver ju inte genomsyra hela kulturen.
Kan vi inte bara förenkla ned det till att människor blir kära i andra människor? Varför är det så himla revolutionärt? Det är ju det som hänt de senaste 200.000 åren.
Enda skillnaden är att jag precis börjat lära mig att förenkla bort onödiga uppgifter, som i högskoleprovets NOG-del. I det här fallet kön. Jag har ju redan uppgiften att de handlar om människor.
I en av våra stora morgondrakar så har de haft en artikelserie inför valet i Förenta staterna och de personer som intervjuats har fått svara på vem de ska rösta på, McCain eller Obama. Många, framför allt i klassiska mellanvästern- och sydstater har svarat att de stöder McCain. Orsaken är ofta ideal och värderingar, inte krassa plånboksfrågor. Det handlar om rätten att bära vapen eller att man kämpat för sitt land. Det handlar om rädslan för aborter och äktenskap mellan personer av samma kön. Det är inte plånboken som styr. Många av dem, till exempel mannen som levde på ett härbärge skulle aldrig kunna tänka sig att rösta på demokraterna på grund av deras socialt liberala idéer.
Jag blir frustrerad av detta. Fattar de inte att de får det mycket bättre om de röstar på demokraterna?
Men sedan slog det mig, att om det är en fattig person, eller i alla fall inte höginkomsttagare, så tycker jag att de ska rösta med plånboken och inte efter sina ideal. Men hade det gällt en välbeställd person, hade det varit mer egoistiskt att rösta efter plånboken och inte efter ideal.
Dessutom, varför vill jag att Obama ska vinna? Republikanerna är mer frihandelsvänliga, så på kort sikt vore det bättre för Sverige, och därigenom för mig, med McCain som president (på lång sikt, med ett klimat som håller på att gå åt pipsvängen så är nog dock demokraterna bättre). Men här låter jag mina ideal styra, inte plånboken.
Det innebär att jag har dubbla standarder. Beroende på hur det tjänar mina syften vill jag att folk ska rösta enligt sina ideal eller sin ekonomi.
Jag kommer sannolikt bli höginkomsttagare en dag. Då skulle jag säkert tjäna på att rösta på ett högerparti i Sverige, men det gör jag inte av ideologiska skäl. Kristdemokraterna kommer jag aldrig rösta på då deras etik inte har särskillt mycket med min att göra.
Så all heder åt de republikaner som röstar mot plånboken och mot sin ekonomiska vinning för att de har ideal de tror på. All heder till kristdemokrater som kämpar för sina åsikter.
För det gör jag också. Röstar mot plånboken och för ideal och ideologi.
Men jag kommer att göra mitt bästa för att få er att ändra åsikt.
I ett nummer av tidningen Dagen hittade jag ett referat av Alf B. Svenssons seminarie från Nyhemsveckan. Temat var äktenskapet och hur man får detta att fungera. Mitt i referatet hittade jag den markerade texten nedan:
När jag läst det så var första tanken att bränna upp tidningen. Efter att besinningen lagt sig som en våt filt på mina heta känslor, så var min reaktion istället att slita mitt hår och dunka huvudet i väggen. Efter ytterligare millisekunders funderande så kände jag att ett guturalt läte också var på sin plats.
Eftersom tanken, hos den nyktre, färdas snabbare än handlingen kom jag på att inget av dessa båda alternativ tjänade något som helst syfte. Att bränna Dagen för något som två personer sagt känns fel (hade det varit på ledarplats så hade det varit en annan sak). Självdestruktivitet är dessutom än mindre produktivt, det är så, ja, självdestruktivt.
Så, hur ska jag egentligen agera? Mina åsikter går klart stick i stäv mot kvinnornas*. Min tro är att alla människor, och i gruppen människor ingår både män och kvinnor, har samma rättigheter och skyldigheter. Mia och Lisa delar inte min åsikt.
Hur skulle jag reagera i mötet med dessa två? Om jag pratade med dem och de sade som det står citerat i artikeln så skulle jag nog bli mycket upprörd och fråga om de verkligen på fullaste allvar står för dessa dumheter.
Svaret hade dock antagligen blivit “ja”.
För det är inte dumheter.
Mannen har ett större ansvar och den yttersta bestämmanderätten i ett äktenskap.
För så har Gud sagt.
I deras värld.
Deras värld och min är verklig för var och en av oss. Det som är godhet och respekt i den ena världen kan vara ondska i en annan.
Att komma och säga att någon är dum i huvudet och förlöjliga dennes sanningar gör bara att denne går i försvarsställning och blir mindre mottaglig för argument (någon Jan Björklund och Christer Sturmark).
Det måste alltså till en strategi för att nå en människa som har andra åsikter (betänk också, det kan vara den andre som har rätt).
Så här kanske man kan göra:
1) Lägg inte fram dina egna åsikter som en given sanning det första du gör. Lyssna istället för att bedöma avståndet mellan er.
2) Fråga, men utan att döma.
3) Försök att förstå den andres logik.
4) ifrågasätt från en position nära den andre. Om man träffar en man från ett väldigt patriarkalt samhälle, är kanske inte det bästa man kan göra att skuldbelägga denne och säga att denne behandlar kvinnor dåligt (även om denne gör detta enligt svensk standard). Att ta ett litet steg för den andre är kanske inte svårt, däremot att få den att ta hela steget. Sedan när personen närmar sig dig så rör man sig lite till bortåt. Ett steg i taget.
Men ack så frustrerande det kan vara att agera så här. Då förstår jag ibland varför man bränner flaggor. Eller för den delen tidningar
–
*) med förbehåll för att journalisten kunnat felcitera
Det här texten är nog bara den första av flera och kommer att behandla jämlikhet. Jag vet inte var det kommer att sluta, men det bubblar mycket i mitt huvud och det som jag kommer att framföra kanske förklarar varför jag är den jag är och varför jag har de värderingar som jag har. Kanske.
När Eva och Adam föddes var de de första människorna. De var de första med vår kapacitet att förstå sin omgivning och känna. Men trots att de var våra likar så gjorde de och levde precis som sina förfäder och inte som vi trots vår likhet.
Deras föräldrar var inte människor. De levde utan utpräglad kultur och deras handlingsmönster utgjordes till största delen av instinkter.
Eva och Adam kom dock att handla precis som sina föräldrar. Gruppen leddes under deras barndom av den största och starkaste hannen och när Eva och Adam blev vuxna så var det den största och starkaste mannen som tog över gruppen.
Men det stora som hände i och med Evas och Adams födsel var att det som tidigare var instinkter nu blev vanor och kultur och det som tidigare krävde förändring av arvsmassa krävde nu enbart förändring av tanken.
Årtusendena kom och gick utan att några stora förändringar skedde, men allt eftersom blev språket allt rikare och mycket mer än bara de mest basala behoven kunde uttryckas. Man kunde börja utbyta idéer och tankar på ett effektivt sätt och plötsligt var inte längre våldsordningen det bästa sättet att styra. Det effektivaste för gruppen var inte längre att ha en alfahanne som bestämde allt. Fler än en persons idéer kunde visa sig användbara.
Kulturens förändringstakt ökade i takt med att idéerna byttes mellan människor.
årtusenden gick igen och traditionen med den starkes rätt som bevarats från Eva och Adams föräldrageneration tunnades ut eftersom samhällen som uppmuntrade likhet mellan människor visade sig mer livskraftiga än de som fortfarande byggde på att alla inordnade sig i hierarkier.
Det senaste steget var när samhällen där alla människor åtnjöt likhet med varandra visade sig vara de mest livskraftiga. Samhällen där likheten inte bara gällde den hälft som traditionellt varit den som styrt allt sedan Eva och Adams föräldrars tid. Den hälft som haft den största muskelstyrkan och som kunnat utöva det dödligaste våldet. Den hälft som inte varit knuten att ta hand om avkomman.
Eftersom vi är samma art som Eva och Adam så har vi samma styrkor och svagheter som de. De levde i ett patriarkalt hierarkiskt samhälle, vi i en demokrati. Däremellan har vi årtusenden av kulturell evolution där de starkare idéerna stannat medan andra försvunnit.
På samma sätt som den biologiska evolutionen tagit oss från enkelhet till komplexitet så har också människans kulturella evolution gått från enkelhet till komplexitet.
Om man tittar på bilden nedan ser man fyra individer av arten Canis Lupus Familiaris, alltså, vanlig hund.
På Midsommarafton satt jag på järnvägsstationen i Alvesta och väntade på skjuts och i väntsalen satt en man med en Grand Danois. Det är en förfärligt stor hund. Stående på bakbenen nådde den lätt upp till ansiktet på en fullvuxen man och enligt Wikipedia så kan den väga upp mot 90 kilo. Jag väger strax under 90 och jag är inte tillnärmelsevis lika bra på att bitas som en Stor Dansk.
Som motsats så kan man se Chihuahuan som man, utan att överdriva, kan säga är en liten hund. Dess vikt uppgår som mest till ungefär tre kilo vilket är en trettiondel av vad en Grand Danois kan väga. Det innebär att för varje Grand Danois kan du ha 30 Chihuahuor! Jag måste säga att jag hellre har en Grand Danois än 30 Chihuahuor, men det är inte dit jag vill komma.
Utan jag är ute efter ett lite mer evolutionärt och filosofiskt perspektiv. Jag har för mig att definitionen av att art är att två individer av sagda art skall kunna få livskraftig avkomma som sedan själva kan få avkomma. Och visst både en Grand Danois och en Chihuahua är av arten hund och rent genetiskt så tror jag inte att det är något problem för dem men rent praktiskt, hur ska de göra? Man säger ibland att storleken inte har betydelse, men det kanske bara gäller människor? Och jag kan inte tänka mig hur en Chihuahua och en Grand Danois ska kunna para sig utan hjälp.
Frågan är om de då är av samma art, de kan ju inte få avkomma med varandra? Jo, det är de, men de behöver definitivt hjälp men med framgångarna för IVF så är det nog en smal sak.
Så ponera att vi blandar en Chihuahua och en Grand Danois, hur stor skulle den bli och hur skulle den se ut? Tänk om man skulle avla fram en 90 kilos ettrig Chihuahua, hemska tanke.
Det var nog länge sedan Chihuahuan och Grand Danoisen hade en gemensam förfader och de kommer nog aldrig gå ihop igen men å andra sidan så kommer de nog inte heller att glida ifrån varandra och bli olika arter på länge än eftersom aveln är hård och konservativ. Så vore det inte dags att få in lite humor i aveln istället för att bara satsa på hundar som ser ut som mallen men som har ärftliga sjukdomar så man nästan kan sätta klockan efter när de kommer få hjärtfel eller som är så psykiskt labila att de biter allt som kommer i deras väg. Tänk dig att man satsade på hundar med skojigt utseende och vettigt psyke. Grand Danoisen är lugn, vad för roliga egenskaper kan man få in hos den? Krympa ned den till en Chihuahuas storlek och du skulle få en liten lugn och tålmodig hund (fast det är det inte så mycket humor i). En Jättechihuahua vore nog roligare i så fall.
Vi ska vara glada att ingen avlat för mycket på oss människor även om en och annan skallmätare på 30-talet i Uppsala nog tyckte att det var en bra idé. Men vi kanske har klarat oss hittills på grund av vår långa generationstid, det tar ju trots allt tid att avla människor. Men om någon lyckats, då kanske vi haft stora lugna fyrametersmänniskor som gått som vakter och poliser, satta muskulösa enmetersmänniskor i gruvor folk med kort rygg på kontor och så vidare. Men hur kul skulle det vara att bli avlad till att sitta i kontor, och hur lätt skulle det bli att byta karriär? Och hur sjutton skulle de stackars fyrametersmänniskornas pannor se ut? Jag är 1,94 meter enligt mitt pass och jag dunkar huvudet allt för ofta i hårda saker som sitter för lågt.
Nej, vi ska nog vara glada att benämningen ras inte är applicerbar på människa, då den genetiska skillnaden mellan olika folkgrupper är minimal. Vi är en art och en ras. Det räcker nog så.
* * *
Men jag vill fortfarande se en hunduppfödning med humor, frågan är om inte hundavel är dagens skallmäteri.