Efter att ha suttit på muren vid domkyrkan och ätit glass så insåg jag att det var fler där som gillade glass. Och gillade till den grad att glassätaren var beredd att stoppa ner hela ansiktet i glassen.
I slutet av terminen flyttar många studenter. Inte hem till pappa, utan till bibliotekets läsesal. Här tillbringar man snart sagt all sin vakna (och lite av sin sovande) tid.
Man äter där, man umgås där, man fikar där, man gråter där.
Men framför allt så ser man till att känna sig hemma.
Jag har ett MIDI-keyboard. Jag har en dator. Jag har en förstärkare. Jag har högtalare.
Tanken är att när man trycker på en tangent på MIDI-klaviaturet så går signaler om vilken tangent som tryckts ned, hur hårt den tryckts ned och slutligen, när den släpps upp till datorn. När datorn får dessa signaler så spelar den ett upp ett ljud vars tonhöjd, styrka och längd motsvarar det som jag tryckt ned på MIDI-klaviaturet.
Detta ljud går till förstärkaren och sedan vidare till högtalaren.
Nej, det går inte så bra som man kan tro att det ska göra.
Jag kör Ubuntu-Linux på datorn (varför kommer i ett annat inlägg) och ljud där är inte det mest triviala. Det är mycket att sätta sig in i.
Det värsta är ju att efter att jag försökt att få klaviaturet att fungera så fungerar inget ljud i datorn, förrän jag startat om.
Ack, ljuva martyrskap för ideologiska operativsystemsval.
Jag älskar vetenskap. Att undersöka saker och försöka fundera ut hur de fungerar fascinerar mig. Om jag dessutom på ett litet snillrikt sätt kan få ut mer information eller lista ut fler egenskaper än som redan är givet är det ännu roligare.
På mitt jobb har vi en Powerball i fikarummet. Den fungerar som ett gyroskop och man ska med handkraft försöka få upp den i så hög hastighet som möjligt. Frågan är bara, hur hög hastighet kommer man upp i? Det finns lyxmodeller med varvräknare, men inte den vi har.
Så, det är alltså dags för vetenskapen att göra entré. Powerballen består av ett hölje i plast med ett gyroskop som roterar inuti. Allt som roterar som inte är perfekt balanserat (vilket inget är) ger ifrån sig vibrationer i en frekvens samma som rotationshastigheten. Vibrationer ger ljud.
Alltså tog vi vår fikarumsdator (som annars används till att reda ut frågor som hur stort det stora alkoholmolnet i rymden är, och hur många liter ett kubikljusår är) till hjälp för att försöka analysera vilken frekvens som gyrobollen utsände.
Efter att ha testat med sjuttioelva program som klarar spektrumanalysering av ljud under Ubuntu, men som i det närmaste var totalt obegripliga, så kom vi ändå hyffsat nära genom att låta datorn sända ut sinusvågor med olika frekvenser och jämföra med den som bollen avgav. Jag lyckades driva upp den i strax under 180 Hz.
Men skam den som ger sig. Det ska göras fouriertransformering av inspelat ljud av en gyroboll innan jag är därifrån i juli!
Det finns hopp om människan och godheten. I alla fall om man spontant ritar hjärtan på alla bilars vindrutor längs en gata.
Jag tror det var sommaren 1985. Jag var hos farmor och farfar och där var vi på jullovet eller sommaren. På teve gick en serie som jag tror i Sverige gick under namnet Kolob.
Serien utspelar sig i Nya Zeeland och handlar om hur en grupp barn kommer ett antal delar till en utomjordisk sond, vars namn är Kolob, på spåren. Allt eftersom serien fortskrider hittar de fler och fler delar som de sätter samman. Sonden kommer från Sirius, hundstjärnan, därav det engelska namnet, Children of the Dog Star.
Jag tyckte serien var fantastisk! Jag var rymdgalen i den här åldern så det spelade naturligtvis in.
Serien gjorde också att jag fascinerades av Nya Zeeland som land. Den franska tecknade rymdserien Det var en gång öppnade mina ögon för Frankrike och Colob för Nya Zeeland. Allt som behövdes för att öppna lille Eriks intresse var tydligen en rymdserie.
Här är vinjetten. Melodin har jag nynnat på ganska många gånger sedan jag såg serien.
Hela serien finns, i rätt usel kvalitet, på Youtube, men jag tror ändå att jag kommer att titta igenom den.
http://www.youtube.com/view_play_list?p=2C2C4D9642B44818Jag har under några års tid byggt upp en lista på filmer jag vill se, men det blir liksom aldrig av. så därför så avtäcker jag nu:
Eriks filmprojekt
I all enkelhet så innebär det att jag ska försöka se en film i veckan och att andra mycket gärna får hänga på och komma med förslag på vad som borde ses. En tanke är att söndagkvällar är en bra kväll och att filmer både kan ses på bio och på DVD.
Så. listan över filmer (den kommer uppdateras efter hand) är än så länge (utan rangordning):
- V for Vendetta
- Gomorra
- Spiderman 3
- Pirates of the caribean 3
- Du levande
- De ofrivilliga
- I’m not here
- Låt den rätta komma in
- De andras liv
- The black knight
- och fler, kom gärna med förslag
–Hej, vad är det du bär på?
–Ställningar till trådbackar.
–Vad är det för något?
–Det är som korgar fast av ståltråd. Det jag bär på är ställningarna till de korgarna.
–Jaha, då förstår jag. Vad heter du?
–Erik.
–Trevligt. Jag heter Henrik. Det är ju nästan samma.
–Ja, det kanske det är.
–Jaja, kul att ses. Hej då.
Så vände han sig om och gick tillbaka samma väg som han kom.
Japp, sa kom jag lite hipp som happ till Lettlands huvudstad Riga. En fascinerande upplevelse. En lite latt mysko blandning mellan modern Europeisk storstad och gammalt kommunistgratt.
Om man gar omkring i ventrala Riga finns det egentligen inget som tyder pa att det har en gang var en del av sovjetuninonen. Barer, restauranger, folk, alla ser ut som om jag gatt pa en gata i sag tyskland. Varfor tyskland? Ja, de har massa moderna fina bilar har precis som i tyskland, medan andra saker som vi anser vara masten vad det galler modernitet inte finns har.
Om man kommer ut till fororterna ser man mer konstraster. Gra betonghus som far det svenska miljonprogrammet att verka vackra. Men, runt dessa slitna hus star massa fina bilar parkerade sa det ar pa inget att daliga kvarter. Inne i trappuppgangarna ar det betong och morkt, men inne i lagenheterna sa syns inget av slitenheten. For en svensk ar det ovana kontraster, men, det ar val sa det blir. Man renoverar en sak i taget nar man ska rycka upp ett land pa 20 ar lika mycket som vasteuropa gjorde pa 50.
Sa, Riga ar en fascinerande stad. De jag har haft formonen att prata med ar mycket trevliga. Igar traffade jag dessutom en tysk couchsurfer (sok pa couchsurfing om du undrar vad det ar), det ar kul att resa och traffa utlanningar!
Det finns många dåliga kombinationer. En av mina favoriter är apelsinjuice och tandkräm. Det är en fantastiskt bra dålig kombination.
En annan hittade jag på Willys ute i Skäggetorp idag:
Det kanske bara jag som tycker det, men är inte kondomer och rakblad en väldigt dålig sak att kombinera? Försvinner inte liksom vitsen med kondomerna då?