
Två glada hjälpsamma trärobotar på hyllan.
Vad jag gör och så

Som läkarstudent så kan man skaffa en namnskylt som är av den klassiska militärnamnskyltstypen. Problemet med den är att den liksom släpper och klämmen i metallen försvinner. Om man sedan får hjälp av en vän som varit militär som säger att man ska klämma den i en dörr blir det bara värre.


Då, tar man fram den lille modifieraren i sig. Man tar bort själv plastbiten med namnet på med en kniv (akta fingrarna). Sedan tar man en plastreflex med klämma (i mitt fall en svart med kondomreklam), sågar till den så den passar med en metallsåg och sedan limmar på namnplasten igen.
Tada!
För några veckor sedan så satt jag och några vänner och hade en liten frågesportskväll. Vi hade alla knåpat ihop frågor om olika saker. Till exempel om kvinnliga stats- och regeringschefer. Eller Östergötland. Jag hade östgötafrågorna.
Så, jag tänkte dela dem med er här:
Vinnaren bjuder jag på en valfri Delicatoprodukt. Och fuska inte med Wikipedia nu!
*Uppgiften hämtad ur svenska Wikipedia, ta den med en nypa salt.
Efter att ha suttit på muren vid domkyrkan och ätit glass så insåg jag att det var fler där som gillade glass. Och gillade till den grad att glassätaren var beredd att stoppa ner hela ansiktet i glassen.
I slutet av terminen flyttar många studenter. Inte hem till pappa, utan till bibliotekets läsesal. Här tillbringar man snart sagt all sin vakna (och lite av sin sovande) tid.
Man äter där, man umgås där, man fikar där, man gråter där.
Men framför allt så ser man till att känna sig hemma.
Jag har ett MIDI-keyboard. Jag har en dator. Jag har en förstärkare. Jag har högtalare.
Tanken är att när man trycker på en tangent på MIDI-klaviaturet så går signaler om vilken tangent som tryckts ned, hur hårt den tryckts ned och slutligen, när den släpps upp till datorn. När datorn får dessa signaler så spelar den ett upp ett ljud vars tonhöjd, styrka och längd motsvarar det som jag tryckt ned på MIDI-klaviaturet.
Detta ljud går till förstärkaren och sedan vidare till högtalaren.
Nej, det går inte så bra som man kan tro att det ska göra.
Jag kör Ubuntu-Linux på datorn (varför kommer i ett annat inlägg) och ljud där är inte det mest triviala. Det är mycket att sätta sig in i.
Det värsta är ju att efter att jag försökt att få klaviaturet att fungera så fungerar inget ljud i datorn, förrän jag startat om.
Ack, ljuva martyrskap för ideologiska operativsystemsval.
Jag älskar vetenskap. Att undersöka saker och försöka fundera ut hur de fungerar fascinerar mig. Om jag dessutom på ett litet snillrikt sätt kan få ut mer information eller lista ut fler egenskaper än som redan är givet är det ännu roligare.
På mitt jobb har vi en Powerball i fikarummet. Den fungerar som ett gyroskop och man ska med handkraft försöka få upp den i så hög hastighet som möjligt. Frågan är bara, hur hög hastighet kommer man upp i? Det finns lyxmodeller med varvräknare, men inte den vi har.
Så, det är alltså dags för vetenskapen att göra entré. Powerballen består av ett hölje i plast med ett gyroskop som roterar inuti. Allt som roterar som inte är perfekt balanserat (vilket inget är) ger ifrån sig vibrationer i en frekvens samma som rotationshastigheten. Vibrationer ger ljud.
Alltså tog vi vår fikarumsdator (som annars används till att reda ut frågor som hur stort det stora alkoholmolnet i rymden är, och hur många liter ett kubikljusår är) till hjälp för att försöka analysera vilken frekvens som gyrobollen utsände.
Efter att ha testat med sjuttioelva program som klarar spektrumanalysering av ljud under Ubuntu, men som i det närmaste var totalt obegripliga, så kom vi ändå hyffsat nära genom att låta datorn sända ut sinusvågor med olika frekvenser och jämföra med den som bollen avgav. Jag lyckades driva upp den i strax under 180 Hz.
Men skam den som ger sig. Det ska göras fouriertransformering av inspelat ljud av en gyroboll innan jag är därifrån i juli!
Det finns hopp om människan och godheten. I alla fall om man spontant ritar hjärtan på alla bilars vindrutor längs en gata.