När jag var sådär femton-sexton år så lyssnade jag på Yes. Yes var husgudar. Låtarna de spelade var långa och krångliga. Det var alltid en stor grej att berätta för folk vad det var för några och försöka beskriva musiken.
Låtarna är ofta 20 minuter långa och uppbyggda i olika stycken. Musiken är ofta väldigt svårlyssnad, men man lär sig tycka om den
Så ungefär brukade jag säga.
Så här låter de:
Men bra var de.
Fast sedan gick åren.
Behovet av att vara speciell, som jag hade under tonåren minskade och musiksmaken blev mer och mer mainstream. Allt eftersom kunde jag börja gilla musik som man faktiskt kunde hör på radio iband.
Numera har jag hamnat i popträsket och fastnat för låtar som maler på radion, som till exempel:
Och visst, även låtar som inte är så mainstream, men mil från Yes och Close to the Edge från 1977:
Sådan är jag nu. Ju äldre jag blir, desto mer blir jag som alla andra.
Rättelse:
Det är ju då inte Yes själva som spelar Close to the Edge ovan utan ett coverband som även heter just Close to the Edge. Jag missade det. Pinsamt. Men, det låter likadant.
Det kan vara på sin plats att påpeka att musiken i den första videon inte framförs av Yes, utan av coverbandet Close To The Edge. För en inblick i Yes-världen kan jag t.ex. rekommendera följande: http://www.youtube.com/watch?v=0cbDi1lSOIk