När jag var sådär femton-sexton år så lyssnade jag på Yes. Yes var husgudar. Låtarna de spelade var långa och krångliga. Det var alltid en stor grej att berätta för folk vad det var för några och försöka beskriva musiken.
Låtarna är ofta 20 minuter långa och uppbyggda i olika stycken. Musiken är ofta väldigt svårlyssnad, men man lär sig tycka om den
Så ungefär brukade jag säga.
Så här låter de:
Men bra var de.
Fast sedan gick åren.
Behovet av att vara speciell, som jag hade under tonåren minskade och musiksmaken blev mer och mer mainstream. Allt eftersom kunde jag börja gilla musik som man faktiskt kunde hör på radio iband.
Numera har jag hamnat i popträsket och fastnat för låtar som maler på radion, som till exempel:
Och visst, även låtar som inte är så mainstream, men mil från Yes och Close to the Edge från 1977:
Sådan är jag nu. Ju äldre jag blir, desto mer blir jag som alla andra.
Rättelse:
Det är ju då inte Yes själva som spelar Close to the Edge ovan utan ett coverband som även heter just Close to the Edge. Jag missade det. Pinsamt. Men, det låter likadant.
Om ens kropp anser att stillasittande alternativt stillaliggande ar den sysselsattning som man ska agna sig at finns alltid en van i noden, teven! Pa teve visas ofta sport, har i Australien ar sport ofta Rugby. Rugby ar konstigt. Du har en massa biffiga man utan skydd, slanger in en avlang boll och sedan gar det nagra sekunder tills alla de stora starka mannen ligger i en hog och kramas. Ofta finns bollen langst underst.
Jag funderar pa varfor en sport som denna har utvecklats, men jag har mina teorier. Det beror pa att man oftare ar lite mer homofoba an kvinnor. Om tva tjejer star och haller om varandra sa ar det ingen som tror att dessa ar homosexuella, om tva killar gor det tror nog de flesta att de ar det eller att de fanar sig. For att anda komma runt det har med behovet av narhet mellan manliga vanner uppfanns sport. Dar far man ha hur mycket kroppskontakt som hellst utan att manlighet (och heterosexualitet, vilket ingar i begreppet manlighet) blir ifragasatt. Och ju mer macho sport desto svarare har antagligen dessa man med manlig fysisk kontakt i det vardagliga livet och da kompenserar de det genom att spela rugby. Sa, rugby borde komma med underrubriken “gratis kramar till alla” 
Filosofi
Jag har sedan ett tag tillbaka last boken The Consolidations of philosophy som ger trost ur den filosofiska varlden for diverse vardagsproblem. En sak som jag fastnade for var de saker som Epikurus kom fram till vad det galler lycka. Enligt honom var det viktigaste for lycka nagonstans att bo, vanskap, frihet. Som ryggsacksturist har man mer eller mindre nagonstans att sova. Forhoppningsvis traffar man massa trevliga manniskor och man har definitivt frihet. Precis som Epikurus foreslog sa ar det inte ett sarskillt materialistiskt liv heller. Det ar svart att vara materialist med en 60-liters ryggsack. For min del inskranker sig materialismen till min kamera.
I ovrigt vet jag inte om Darwin skulle vara Epikurus favoritstalle. Den gatan dar jag bor, Mitchell Street, verkar vara partygatan nummer ett och det verkar vara full rulle jamt. Jag bor pa ett vandrarhem som heter The youth Shack som kanske ar lite sunkigt, men helt okej. Mer om hur det ser ut och sa i Darwin ska jag forsoka ta reda pa senare idag da jag hittills mest grejat med praktiska saker sedan jag kom hit.
Melodifestivalen
Nar jag var i tonaren och ett tag darefter tyckte jag att det var roligt att titta pa melodifestivalen men sedan de inforde deltavlingar har mitt intresse gatt fran positivt till neutralt till negativt. Och vet ni, har i Australien verkar ingen bry sig alls om denna kulturella tilldragelse! jag kunde inte bli mer nojd!
På vägen hem från min skogstur idag så såg jag hur en äldre kvinna falla ihop på gatan och en tjej i 20-25-årsåldern försökte att hjälpa henne. När jag kom fram visade det sig att kvinnan var rejält berusad och hade blivit misshandlad och blödde från huvudet och hade färska skärsår på armarna. Att hon trillade ihop berodde snarast på berusningen an på skadorna. vi fick hjälp att ringa på ambulans (ingen av oss hade mobiltelefon med oss då vi båda var turister (tjejen var tyska)) av några högstadietjejer på väg hem från skolan.
Efter en stund kom ambulans och polis och tog hand om kvinnan, de sa att det antagligen var hennes man och att det var något som hände varje dag. Antagligen är det likadant hemma i Sverige, men jag har aldrig sett det förut.
Sa länge som vi satt och tog hand om kvinnan och försökte lugna och prata med henne så fungerade jag precis efter checklistetänkandet som jag lärt mig från min tid som brandman och från läkarutbildningen och jag hade inget svårt att hålla distans till vad som hände, jag var vårdare och gick in i den rollen. Den tyska tjejen tyckte det däremot var jättejobbigt och mådde inte alls bra av det.
Men som alla andra gånger då något som detta hänt mig så kommer reaktionen efter några timmar och det yttrar sig genom att jag blir på uruselt humor och orkar inte prata med någon, ytligt prat med andra backpackers känns så meningslöst. Så om jag tar det så, hur tog då den tyska tjejen det, hon mådde inte bra då och jag ångrar att jag inte pratade med henne lite efteråt. Det hade nog både hon och jag mått mycket bättre av.
Och för att ha lite perspektiv på det hela, det är mig och tjejen som jag tanker på, men vi blev ju inte misshandlade och knivhuggna av den människa vi lever tillsammans med. Vi får på sin höjd ett obehagligt minne att leva med, vi riskerar inte att bli dödade nästa gång vår partner dricker. Det är enklare att ha sympati för en trevlig hel och ren människa än någon som är smutsig, blodig och berusad.