Eriks musiksmak förr och nu

När jag var sådär femton-sexton år så lyssnade jag på Yes. Yes var husgudar. Låtarna de spelade var långa och krångliga. Det var alltid en stor grej att berätta för folk vad det var för några och försöka beskriva musiken.

Låtarna är ofta 20 minuter långa och uppbyggda i olika stycken. Musiken är ofta väldigt svårlyssnad, men man lär sig tycka om den

Så ungefär brukade jag säga.

Så här låter de:

Men bra var de.

Fast sedan gick åren.

Behovet av att vara speciell, som jag hade under tonåren minskade och musiksmaken blev mer och mer mainstream. Allt eftersom kunde jag börja gilla musik som man faktiskt kunde hör på radio iband.

Numera har jag hamnat i popträsket och fastnat för låtar som maler på radion, som till exempel:

Och visst, även låtar som inte är så mainstream, men mil från Yes och Close to the Edge från 1977:

Sådan är jag nu. Ju äldre jag blir, desto mer blir jag som alla andra.

Rättelse:
Det är ju då inte Yes själva som spelar Close to the Edge ovan utan ett coverband som även heter just Close to the Edge. Jag missade det. Pinsamt. Men, det låter likadant.

I'm gonna drop some particle physics in the club!

De som känner mig vet om mitt ältande och mitt tvivel om vad jag ska göra när jag blir stor. Jag läser visserligen till läkare, men, vill jag bli det?

Jag vet inte, men jag tror jag har hittat det jag vill göra. Låt mig presentera Alpinekats rapvideo Large Hadron Rap:

Det här är ju så himla häftigt. Vetenskap och fysik är verkligen en fantastiskt kombination med amatörmusik! Stor och häftig vetenskap, med humor, kan det bli bättre?

Alpinekat, eller Katherine McAlpine jobbar som presskontakt på CERN och har tidigare jobbat som vetenskapsjournalist och har läst journalistik och fysik på universitetet. Hon roar sig emellanåt att göra pedagogiska rapvideor som denna.

Det är sällan som jag verkligen blir i gasen och hoppar upp och ned, men det här är ett sådant tillfälle.  Göra naturvetenskap och fysik tillgängliga för vanliga döda. Vetenskap är skoj helt enkelt.

Wohoo!

Nu måste jag titta på videon igen. “The LHC is super duper fly”!

Bad hair day

Då jag ska på bröllop i helgen så tänkte jag att det vore bra om jag klippte mig innan. När man ska på bröllop så är det ju bra att se så där lite extra prydlig ut med kostym och allt.

Så, för att spara pengar går jag inte till min vanliga frisör utan till en annan med tanken att det blir nog bra.

Resultatet, ja, det blev inte alls som jag tänkt mig. Ner längs axlarna föll det som var en illusion om att jag är hårdrockare och resultatet, ja, inte helt nöjd faktiskt. Eller, inte nöjd alls och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det.

Vad jag kan göra åt det är ju att fundera på varför det blev som det blev och kanske hindra att det sker igen. Mina misstankar är någon av dessa:

  1. Dålig kommunikation. Antagligen den viktigaste anledningen. Jag pratar nämligen inte frisöriska. Hur ska jag kommunicera med min frisör vad det är som jag vill? Jag vet inte uttrycken för att få som jag vill, eller kan man säga “Jag vill ha en cool halvlånghårig hårdrockarfrisyr som inte blir som en pyramid när den växer ut”? Någon som har några tips? Jag har aldrig liksom knäckt koden för hur man berättar för sin frisör hur man vill ha det.
  2. Tjejen var inte så bra på att klippa. Kanske, kanske inte. Hon var inte den bästa jag stött på men inte heller den sämsta.

Jag, får se vad jag kan göra med den nuvarande klippningen. Kanske får jag till nästa gång anlita en hårkonsult, fast, jag har för mig att sådana kallas frisörer, så en sådan kommer jag att träffa på i alla fall. Nej, det handlar nog om att våga diskutera med frisörer och fråga dem om råd, jag kanske är för feg där.

Och som ni alla kanske märkt, jag är fåfäng.

Facebook tycker att jag borde skaffa flickvän

Ja, det finns fler än Facebook som tycker det, men andra brukar inte vara så öppna med det. Facebook, däremot de ger mig små tips om alla snygga tjejer som finns runt trettio som bara vill ha mig! Visst är de snälla?

Nåväl, jag tänkte göra en topp fem-lista över datingannonser jag får i Facebook!

Nummer fem:

Här är de faktiskt inte helt säkra på att jag är singel, lite försiktigare helt enkelt och jag kan känna att jag kan komma undan.

Nummer fyra:

Här så informerar de ju helt enkelt bara att de behöver singelmän. Det är ju kanske inte alls mig de menar. Det är kanske min kompis Sigfried som är 35 och är singel och dessutom är ett kap utan dess like. Det faktum att de vill ha aktiva Stockholmskillar tyder ju på att de inte menar mig.

Nummer tre:

Det är riktat till mig och de menar att här kan jag hitta kärleken. Tack, jag antecknar tipset, det kan vara bra att ha. Tänk att det faktiskt finns någon som vet var min framtida finns, visst är det fantastiskt!

Nummer två:

Nu börjar det brännas! De gissar att jag är över trettio de lockar med tjejer över trettio i min närhet och framför allt, kärleksgaranti! Det är grejer det!

Och till sist

Nummer ett:

Här anar de att jag är 32 och singel. Dessutom är det seriös dejting och gratis matchmakingtest! Helt klart bäst!

Le Übertangentord!

Så här på sommaren så har jag blivit så pysslig som bara den! Fäster upp kablar, håller (i stort sett) alla blommor vid liv och har dessutom märkt alla mina lakan med monogram.

Så vad finns kvar att göra när man har gjort allt? När sju sorters kakor är lika intressant som Bamse för en trettonåring (utom för mig då, jag fattade inte att jag borde tyckt att Bamse var töntigt)? När balkongen är täckt med snickarglädje och skafferiet dignar av egenhändigt stoppad korv?

Jo, det finns en utmaning kvar och den inspirerades av Das Keyboard! Das Keyboard är ett tangentbord, som förutom att vara byggt av riktigt högkvalitativa komponenter för übernördar, är helt svart. Och då menar jag även tangenterna. De är helt svarta. Alltså inga tecken på tangenterna. Det är bara att lära sig vilka bokstäver som är var och börja skriva och tanken är att man, när man tvingas, lär sig mycket snabbt att skriva utan att titta på tangentbordet.

Så, sagt och gjort. Ett tangentbord införskaffades från Clas Ohlson för 99 kr.

Übertangentbord innan metamorfosen

En efter en tog jag bort tangenterna och satte upp dem på min sprayningsbräda  som var en bräda vari jag slagit i massa spikar.

Sprayning av tangenterna

Och efter att ha sprayat varje omgång ett flertal gånger så att det blev jämt och fint (någorlunda i alla fall) så blev resultatet som följer:

Übertangentbord efter metamorfosen

Metamorfosen är klar. Den larven har blivit fjäril, den fula ankungen har blivit svan, Erik Hedman har tagit examen. Eller, det där sista får vi nog vänta med ett tag.

Efter att ha testat tangentbordet så märkte jag att jag mycket snabbt började lära mig var tangenterna sitter. Visserligen så har jag hyffsat hum om det innan, men nu kan jag verkligen inte fuska även om jag vill.

Nördigt, ja, jag vet, men kul!

Saker att göra i Kollektivet på sommaren

När man är ensam i Kollektivet på sommaren kan man ägna sig åt många saker. Här bjuder jag på en bildkavalkad i klassiskt svartvitt.

Här syns den diskbänk som jag starkt jobbar på att få osynlig.

 

Mina vänner i kollektivet har ju massa blommor som de av något underlig anledning anförtror åt mig. Jag är visserligen en person som ställer livet högt, men såvärst bra är jag inte på att hålla blommor vid liv, så, det är på er egen risk!

 

Dammråttsjakt är en givande sysselsättning.

 

Meningen är ju att jag ska plugga också. Det går så där bra. Observera tången på min fysiologibok. Den använder jag när jag läser om något som jag inte tycker är så äckligt att jag inte vill ta i det med tång.

 

Sedan vi tapetserade om har nätverkssladden bara legat ivägen och dess ultimata slut kom att antingen bli att bli söndertrampad eller att någon skulle snubbla på den. Jag valde därför att spika fast den.

 

Att  gå ut med återvinningen är ju en god handling som för människans civilisation vidare. Här är delar av skörden.

God.TV på hemväg från Sydney

Eftersom jag nu fått blodad tand efter att ha skrivit om mina upplevelser i Australien så måste jag skriva mer. Herregud, jag har blivit en bloggare!

Nåväl, jag skrev i ett tidigare inlägg om att jag träffade ett danskt par på flyget mellan Sydney och Bangkok som kände till Tibro och det är dem och de tankar som jag fick utifrån dessa som jag tänkte kratta ned.

Efter lite inledande samtal på engelska, som man gör med sina sätesgrannar så visade det sig att de var danskar och efter att insett att vi faktiskt kunde förstå varandra utan att prata engelska (det hjälptes av att de bott i Uppsala i två år) så kom vi igång rejält.

Först visade det sig att de skulle åka till Nyhemskonferensen och Mullsjö så kom jag att förstå att de var pingstvänenr (eller någon dansk motsvarighet). Jag berättade att jag visste ungeför vad det var, men att jag aldrig själv varit där (jag är ju gammal Missionare!). Efter en stund kom vi in på deras jobb och det var God.tv. Alltså en organissation eller ett företag som sänder gudstjändter och annan kristen förkunnelse via teve och webben. Jag berättade lite om min egen position att jag växt upp inom Missionskyrkan men att jag ju längre tiden gått känt mig mindre och mindre hemma där men att jag ändå visste vad det handlar om. Det samtal som följde under resan utvecklade sig till det intressantaste och mest givande jag haft på länge när det gäller tro.

Paret var verkligen hallelujakristna. Inget snack om den saken. Jag har nog aldrig lyckats förstå hur man kan uppleva Jesus om en person, verklig som vi alla som vandrar på jorden nu. Men, för en del är det så. Och mannen beskrev sin tro på ett mycket konkret och målande sätt så att till och med jag kunde förstå hur det var för honom.

Men samtidigt som de var otroligt hallelujamässiga så var de fullt medvetna om att det fanns andra riktningar inom kristendomen. De var alltså på samma gång vidsynta och accepterande.

En sak jag reagerade på var hur konkret deras tro var. Jesus skulle verkligen personligen vandra in genom Guldporten in i Jerusalem när han kommer tillbaka och de skrattade lite åt att det var just den porten som muslimerna murat igen. Jag måste säga att jag både fascineras och störs av detta sättet att tro. För mig skriker det bara “Det här är påhittat av människor!”. När fysiska småsaker blir så himla viktiga för att ens tro ska existera, hur skör blir då inte tron och hur mycket måste man då inte skydda sig från samhället för att ens tro inte ska förgås? Det blir verkligen som i Liftarens guide till galaxen där gud försvinner i ett moln av logik. För mig är det en sagovärld som inte tål att kritiseras.

Nej, jag blev inte så klok av det. På ett sätt förstod jag mer hur deras, och andra människors tro fungerar men jag blev mer och mer frustrerad över den stängda värld som de bafann sig i. Ser de inte samhället utanför? Varför är det så hemskt att kärnfamiljen inte har samma ställning längre och varför tror de att återupprättandet av denna kommer att skapa ett idelaiskt samhälle och är det verkligen nedmonterandet av den som skapat det som är dåligt i vårt samhälle? Vill de verkligen tillbaka till den tid då det var familjen som var centrum och alla var kristna? På den tiden hade vi inte demokrati, rasismen och nationalismen stod som spön i backen, dödligheten i vanliga infektionssjukdomar var hög och kvinnor var i allt underställda männen.

Från Darwin till Alice Springs

Stuart Highway är den väg som löper genom hela det Australiensiska inlandet från Darwin i norr ned via Alice Springs till Adelaide i söder. Den har fått sitt namn från upptäckaren Stuart som kartlade hela vägen från Adelaide till Darwin för att man skulle kunna bygga en telegraflinje.

Stuart highway är en enda, i stort sett, raksträcka. Det som egentligen händer längs vägen är att (förutom att se små obskyra samhällen som Daly Waters och Elliot) är att man ser hur naturen ändras från trädvegetation till buskvegetation.
Landskapet är oändligt och kargt men det är sådana landskap jag älskar. Palmer och stränder må vara trevliga, men de slår inte viddernas skönhet.
Vi stannade mitt ute i ingenstans för att samla ved till kvällens brasa och det slog mig att just där vi stannade, hur länge sedan var det sedan någon stannade där senast?
Det är svårt att i ord beskriva hur det egentligen ser ut. Just nu är det torrt och markvegetationen verkade i stort sett död. Den var så vass så man kunde skära sig på den och överallt såg man spår efter bränder. Lite varstans mellan buskarna sticker  stackars träd upp. De påminner till formen lite om fjällbjörkar, ingen av dem har det antagligen särskillt lätt.
Vi fick chansen att se solnedgången över nagra kullar och det var verkligen otroligt. Himlen var alldeles orangeröd och mot den syntes de svarta silluetterna av träd och kullar.

Daly waters pub titulerar sig som världens mest avlägsna pub och den är verkligen avlägsen. Samhället Daly Waters har cirka 20 invånare och den enda anledningen till att den finns är att sköta puben, campingen och motellet. Helt klart massa charm, men rätt absurt också.

Daly waters är kanske definitionen av mitten av ingenstans. Eller, det kan också vara så att det är en förort till mitten av ingenstans.
I alla fall, staden/byn/hålan består av en gata på kanske 500 meter, några hus men, framför allt, puben!
Invändigt var puben tapetserad med sedlar, tröjor, underkläder och gud vet vad.

Elliot var ett kort stopp enbart för påfyllning av diesel och sträckande på benen. Lite glass kunde man köpa också.

Längs Stuart highway ligger ett litet samhälle vid namn Elliot. Om Daly Waters ligger i den idylliska delen av ingenstans så är Elliot den totala motsatsen. Skapad då regeringen skuffade ihop aboriginer i små samhällen var tanken kanske god, eller i alla fall inte direkt illvillig men det finns många orsaker till att det inte fungerar.
Ta det att man skuffade ihop folk från olika delar av Australien med olika språk och kultur, inte en jättebra idé.
I Elliot och andra Aboriginsamhällen (officiellt Aboriginal Communities) är till exempel alkoholförsäljning förbjuden på grund av det utbredda missbruket.
Som jag skrivit om förut, hur gör man för att rycka alla dessa aboriginkulturer från stenåldern till 2008? Numera gör man nog ett ganska ambitiöst jobb men det kan man nog inte säga om det som var.

Tennant Creek var turens andra nattstop. Tennant Creek är en stad på ca 8000 invånare och är i och med det Nordterritoriets fjärde största stad. Vårt nattläger var en campingplats någon mil utanför staden.

I tennant creek fanns vår camping så där var det dags för det Bottle shop-stoppet, alltså ölköparstopp. Själv passade jag på att hitta en av civilisationens höjdpunkter: postlådan! Dagens 70-milafärd har gett mycket tid till bland annat vykortsskrivande och jag tänkte att det skulle vara roligt om de var hemma innan mig.
Campingplatsen var av samma typ som vi varit på inan, alltså ett antal mer eller mindre permanenta tält med sängar i samt ett kök.
Efter att ha ätit och eldat en massa lade sig några av oss i swags vilket är någotslags kombinerat sovsäcksfodral och madrass. Att sova utomhus och se stjärnhimlen var helt fantastiskt! Det var lätt att urskilja vintergatans ljusa band och det var så vackert! Jag lärde mig också att hitta södra korset och den upp-och-nedvända karlavagnen.
Jag önskar att jag kunde spara varenda intryck som naturen här ger mig. För en person som växt upp bland granskog och jordbruk så är den röda och torra vidder oerhört storslagna.

Jag har lite mer anteckningar på andra ställen som jag ska försöka sammanställa till begriplig text också. Det kommer alltså mera!

Uppsamlingsheat

Japp nu är jag hemma i Sverige igen sedan några dagar och börjar så smått att anpassa mig till denna tidszon och sällan har jag känt så starkt hur jag älskar den svenska sommaren. Det är egentligen strunt samma att det just nu inte är så jättevarmt. Det är ljuset jag är ute efter. Det faktum att jag kan ta en promenad klockan 22 och fortfarande bli bländad av solen är underbart. Det här är också en av de saker som jag hade svårast för i Australien, det kändes så fel att solen gick ned klockan sex och att det sedan var kolmörkt, även om det fortfarande var varmt. Är det varmt ska det vara ljust, det bara är så.

Jag tänkte att jag kanske skulle publicera de anteckningar som jag gjorde på min telefon under resan mellan Darwin och Alice Springs. För intresserade så kan det nog vara lite svårt att hålla ihop i vilken ordning som jag gjorde min organisserade tur så därför gör jag en liten sammanfattning. Först åkte jag på en tvådagars tur till Kakadu National Park som började och slutade i Darwin. Därefter åkte jag från Darwin ned till Alice Springs under tre dagar. Därefter tog jag en tvådagars tur till Uluru (Ayers Rock) som började och slutade i Alice Springs.

I följande poster kommer jag lägga ut det jag skrev i min telefon under resan och lite kommentarer till detta.

One night in Bangkok

Japp, nu star jag pa Bangkoks flygplats ochhar lite dodtid och jag kande att jag bara maste kriva ett inlagg harifran med rubriken ovan.

Det blir ett kort inlagg eftersom tangentbordet har ar nog det samsta som jag anvant pa ar, men jag maste anda skriva om min resa hit till Bangkok. For er Tibrokannare dar ute: Vad ar sannolikheten att man pa ett plan till Sydney hamnar bredvid en dansk som kanner Janne Lund? Jag ar radd att den ar mindre an sannolikheten att intelligent liv ska uppsta pa jorden!

Nu ska jag snart till min transfer, vi ses snart!